SFF KRÖNIKA: DET ANDRA LIVET

Mitt namn är Anders. Fotbollsnörd, musikälskare och skånelänning. Jag är uppvuxen mitt på den skånska västkusten, men bor numera i storstan. När jag inte jobbar så skriver jag om fotboll (har en förkärlek till engelsk och tysk) och massa andra ”onödiga” saker på min egen lilla blogg www.bakomvallen.com. Keyo tog oväntat kontakt med mig för ett tag sedan och efter att ha fått höra historien och allt jobb som ligger bakom detta projekt, Skånelands Fotbollsförbund, så blev jag i ärlighetens namn ganska tagen. Det är så mycket som stämmer in med hur jag själv tänker, men att dra igång en sådan här sak kräver sin man eller kvinna (ni skulle bara veta). Jag själv besitter inte riktigt den drivkraften, tyvärr. MEN, jag tycker det är fantastiskt och när Keyo frågade om jag kunde tänka mig att skriva en krönika på förbundets hemsida, ja det kunde jag liksom inte tacka nej till. Alla har inte tid, kraft eller kunskapen till att jobba med ett sådant här projekt. Jag är som sagt en av dem. Men att jag på något sätt ville vara delaktig kände jag redan första gången som Keyo tog kontakt med mig. Första steget var att bli medlem. Men jag ville mer, och nu kommer jag dyka upp här. En gång i månaden, med ett innehåll som kanske inte alltid handlar om fotboll. Har ni tankar och synpunkter om innehållet, lämna gärna en kommentar eller maila mig på anders@bakomvallen.com.

Våren är här och medan toppligorna i Europa går in i slutskedet så är det början på en ny säsong hemma hos oss. Som stor förespråkare av fotboll på lokal nivå borde jag skämmas. Har inte sett någon match ännu, även om jag körde en smygpremiär med att besöka en träningsmatch i Borstahusen veckan innan allt körde igång. Men det blir ändring på det framöver.

Manchester City vs Manchester United.

Satt och såg City vs United under valborgshelgen och trots mitt stora förakt mot doping i alla dess former, så fylldes jag av något slags underligt välbehag när slutsignalen ljöd. Det var inte för att hemmalaget stod som segrare, jag har verkligen inga som helst sympatier för någon av klubbarna, utan det var kameramannens svepande bildöverföring från läktarna på Eastlands som nära nog gav mig rysningar. Att se sådan kollektiv glädje från människor med tillsynes olika bakgrund och förutsättningar skapade verkligen en vacker bild över vad fotbollen kan göra med oss människor.

Andy Goram när han spelade för Rangers.

Jag yrar ofta om att fotboll är mer än bara fotboll. I mitt huvud har jag haft mängder av olika förklaringar till varför det är så. Men efter den där matchen kom jag plötsligt att tänka på Andy Goram. Den skotske målvakten som diagnosierades med lätt schizofreni och som sedan fick den smått humoristiska hyllningsramsan ”Two Andy Goram, there’s only two Andy Goram”. Det slog mig att kanske lider vi alla, som gillar fotboll, av schizofreni? Jag ska kanske inte dra det så långt som till personlighetsklyvning, men vi lever åtminstone någonslags dubbelliv. För fotbollen är lite av ett liv i sig. Inom den där rektangulära planen ryms allt som ryms i våra ”vanliga” liv. Hela känslospektrat är representerat, från glädje till sorg. Det finns fuskare, våldsmakare, ärliga, oärliga, genier och galningar. På en fotbollsplan finns alla typer. På en fotbollsplan, precis som i livet, händer det oväntade. Drömmar föds, hopp släcks. Människor blir skadade, människor blir hånade, människor blir hyllade, människor dör. Ja, människor dör faktiskt i fotbollen och då handlar det inte om läktarvåld. Spelare faller ihop, kollapsar och i värsta fall dör. Fruktansvärt, precis lika fruktansvärt som när någon dör utanför fotbollen men samtidigt, mitt i det fruktansvärda, fotboll är mer än fotboll. Fotboll är liv, och faktiskt, fotboll är död.

Men behöver vi ytterligare ett liv att ta oss igenom? Räcker det inte med det som vi redan har? Jo, för många gör det. Dubbelliv är egentligen inte heller riktigt rätt benämning. ”Livet fotboll” levs trots allt parallellt med våra vanliga liv och även om våra uttryck förstärks och i mellanåt ter sig på mindre konventionella sätt så byter vi inte personlighet. En del tar aldrig riktigt del av ”livet fotboll” men kommer ändå i kontakt med det ibland, det kan nämligen vara svårt att värja sig. Svårt att inte på något sätt komma i kontakt med det där andra livet, även om man inte har något som helst intresse av det. Det är just därför som jag tror att ”livet fotboll” behövs, intresserade eller inte. Det har skrivits förut, men det absolut viktigaste med ”livet fotboll” är att det för samman människor. Människor som följer fotboll varje dag och människor som aldrig sett en match. Människor som kanske aldrig annars skulle mötas. Varför? För fotboll är mer än bara fotboll.

Saar så

Captain Tony

ÅRETS SKÅNELANDSVEN 2011

Keyo Ghettson har blivit utnämnd till Årets Skånelandsven 2011 av organisationen Skåneländsk Samling. Han skulle egentligen ha mottagit priset i slutet av förra året i Helsingør men kunde inte då. Han mottog istället priset i Lund 22 april. Han blev tilldelad priset för sitt engagemang i frågor som rör Skåneland. Då framförallt sitt engagemang i Skånelands Fotbollsförbund och Föreningen Stöd Bornholmstunneln.

SFF KRÖNIKA: MALMÖ

Mitt namn är Anders. Fotbollsnörd, musikälskare och skånelänning. Jag är uppvuxen mitt på den skånska västkusten, men bor numera i storstan. När jag inte jobbar så skriver jag om fotboll (har en förkärlek till engelsk och tysk) och massa andra ”onödiga” saker på min egen lilla blogg www.bakomvallen.com. Keyo tog oväntat kontakt med mig för ett tag sedan och efter att ha fått höra historien och allt jobb som ligger bakom detta projekt, Skånelands Fotbollsförbund, så blev jag i ärlighetens namn ganska tagen. Det är så mycket som stämmer in med hur jag själv tänker, men att dra igång en sådan här sak kräver sin man eller kvinna (ni skulle bara veta). Jag själv besitter inte riktigt den drivkraften, tyvärr. MEN, jag tycker det är fantastiskt och när Keyo frågade om jag kunde tänka mig att skriva en krönika på förbundets hemsida, ja det kunde jag liksom inte tacka nej till. Alla har inte tid, kraft eller kunskapen till att jobba med ett sådant här projekt. Jag är som sagt en av dem. Men att jag på något sätt ville vara delaktig kände jag redan första gången som Keyo tog kontakt med mig. Första steget var att bli medlem. Men jag ville mer, och nu kommer jag dyka upp här. En gång i månaden, med ett innehåll som kanske inte alltid handlar om fotboll. Har ni tankar och synpunkter om innehållet, lämna gärna en kommentar eller maila mig på anders@bakomvallen.com.

Malmö, Malmö, Malmö…vad händer? Det har varit allt annat än upplyftande nyheter som förmedlats från staden jag bor i. Vad ska man säga? Givetvis fördömer jag alla typer av våldshandlingar. Handlingarna utförs av individer och individuellt ansvar i alla ära, men när politiker inte ens vill diskutera problemen med oss vanliga dödliga, då blir man lite mörkrädd. Inte förvånad, men ändå mörkrädd. Även om fokus bör ligga på dessa problem, så är det inte här som vi ska fokusera på dem. Istället väljer jag att skriva lite om mitt Malmö. Eller snarare min syn på delar av Malmö. Hatkärleken har varit stor ända sedan jag förstod vad både hat och kärlek innebär. Jag diskuterade detta med en nyfunnen vän och hon påstod att så känner vi alla. Jag tror dock att hon har fel, eller jag hoppas det i alla fall. För om alla skulle tänka som mig, då är det kört Malmö. Är egentligen ingen cityslicker och det är väl egentligen bara när jag varit mellan 20 och 30 som jag verkligen har uppskattat staden och dess utbud. Jag saknar landet, om man nu säger så? Lite av ett stockholmsuttryck i mina öron, men låt gå. Har som sagt alltid haft en hatkärlek till Malmö och allt vad staden innebär. Jag gillar Malmö, men ibland känns det som att jag gillar staden bäst på avstånd. Men så har jag också lite konstiga tankar. Om jag ska utse mina fem bästa platser i Malmö, som alltid får mig att tänka till lite extra, så kommer dem nog te sig lite annorlunda än om man frågat gemene man. Men vad fan, vi kör...

Amiralsgatan

I höjd med Höja, precis innan man kommer ner i rondellen som sedan kan leda en genom Rosengård eller ut på inre ringvägen. Extra speciellt när solen är på väg ner och skapar ett orangefärgat sken som studsar i Torsons skruvade fasad. Härifrån känns Malmö som en riktig stad, man får liksom en bild som täcker det mesta med det bästa, kontraster. Miljonprogrammens höghus i Rosengård som förgrund och Turning Torso i bakgrunden som vittnar om ett mer välbärgat och mindre trångbott område i horisonten. Som sagt, kontraster, sådant gillar jag.

Av den enkla anledningen att jag är en knegar romantiker och efter att själv ha snurrat omkring i Industrihamnen/Norra hamnen/Oljehamnen en hel del, så känner jag till området som om det vore min egen bakficka. Här finns vingslag av historien som känns mer påtaglig än någon annanstans. För mig i alla fall. Det må ha förändrats och flyttat in nya verksamheter i både den ena och andra byggnaden. Men platsen påminner mig om hur Malmö en gång har varit något som det inte är i dag. På gott och ont, antar jag. Det snackas om förändringar. Visioner talar om nya bostäder, kontor och båttaxi a la Venedig. Man ska kunna bo vid en av dem gamla kolkajerna och ta båten in till arbetet i city. Fin tanke, som låter fantastisk på många sätt, men som knappast kommer minska min hatkärlek till staden. En del av mig hoppas på denna utveckling, men jag hoppas att man bevarar det historiska i området.

Otaliga gånger har jag närmat mig Malmö efter långväga äventyr i Europa och alltid, alltid, fylls jag av välbehag när jag sneglar över kanten och kan följa lamporna i sundet som leder fartygen på rätt kurs mot Malmö hamn. Sen spanar jag norrut och ser Barsebäcksverket vars röda skorstenslampor lyser upp himlen likt bengaler på curva nord. I söder skymtar jag Näsets hårt ansatta kustremsa och på lite närmre håll snurrar vindkraftverken som en onaturlig propellerpark mitt i sundet. Ibland vill tullen ta sig en titt. En gång hade jag kikarsikten i lasten, som tullen nere i Puttgarden redan slitit och haft sig med. Den svenska tullen blev brydd, trots att alla papper var i ordning, jag blev lite irriterad. Men allt sådant försvinner snabbt, för nu är man himma igen.

Gamla flygplatsen som min pappa sprang omkring och fotade flygplan på som ung. Nu är det jag som tagit över. Flygplatsen är borta, endast få minnesmärken förkunnar vad som en gång legat här. Jag går ofta här med en frisbee i handen och utnyttjar den 18 hål långa frisbeegolfbanan som man anlagt här sedan flytten från Rosengård. Jag gillar Pildammsparken, Kungsparken och Slottsparken. Men ute på Bulltofta är det lite mer avslappnat, lite mer fokus på motion. Här finns gym, minigolf, fotbollsplaner, löpspår, cricketplan, frisbeegolf, tennisbanor, basketplan, grillplatser, café…ja, det mesta faktiskt. Detta är ett typexempel på en lyckad förvandling, från flygplats till rekreationsområde eller park. Om jag inte har helt fel för mig, så har man gjort någon liknande förvandling av den numer nedlagda flygplatsen Tempelhof i Berlin. Kan dem ha sneglat på Malmö?

Hamnpaviljongen

Längst ut på Grimsbygatan ligger ett vitt hus. Malmö hamnpaviljong. På vägen ut passerar man den numera flyttade färjeterminalen, rader av Toyota bilar och dem gamla saltmagasinen. Den lilla sträckan är en historieresa i sig och fungerar som ett fint förspel innan man når slutet av vägen. Hit åker jag ibland för att få lite perspektiv på saker och ting. Detta är Malmös mittpunkt enligt mig. Ett varv runt sin egen axel gör att man snabbt slängs mellan gamla och nya Malmö och snabbare tidsresa kan knappast finnas. Bakom sig har man gamla Industrihamnen, framför sig ligger nya Dockan, Malmö Högskola och Västra Hamnen. Vrider man lite på sig så ser man gamla flygbåtskajen och det nya biblioteket. Det gamla hamninloppet för köpenhamnsbåtarna spärras idag av med hjälp av en öresundsbro i miniatyr, men likväl kan man med ögat följa inloppet och höjer man blicken en aning så ser man vilken otroligt vacker stad Malmö faktiskt är. I paviljongen huserar idag en lamp/ljusfirma, men förr var detta en social plats. När jag idag vandrar runt paviljongen är den enda sociala upplevelsen ett par artiga frågor och svar som jag utbyter med ett gäng fritidsfiskare som alltid tycks vara på plats. Var sak har sin tid, antar jag…

Saar så
Captain Tony

SFF KRÖNIKA: JAG VILL TILL BORNHOLM!

Mitt namn är Anders. Fotbollsnörd, musikälskare och skånelänning. Jag är uppvuxen mitt på den skånska västkusten, men bor numera i storstan. När jag inte jobbar så skriver jag om fotboll (har en förkärlek till engelsk och tysk) och massa andra ”onödiga” saker på min egen lilla blogg www.bakomvallen.com. Keyo tog oväntat kontakt med mig för ett tag sedan och efter att ha fått höra historien och allt jobb som ligger bakom detta projekt, Skånelands Fotbollsförbund, så blev jag i ärlighetens namn ganska tagen. Det är så mycket som stämmer in med hur jag själv tänker, men att dra igång en sådan här sak kräver sin man eller kvinna (ni skulle bara veta). Jag själv besitter inte riktigt den drivkraften, tyvärr. MEN, jag tycker det är fantastiskt och när Keyo frågade om jag kunde tänka mig att skriva en krönika på förbundets hemsida, ja det kunde jag liksom inte tacka nej till. Alla har inte tid, kraft eller kunskapen till att jobba med ett sådant här projekt. Jag är som sagt en av dem. Men att jag på något sätt ville vara delaktig kände jag redan första gången som Keyo tog kontakt med mig. Första steget var att bli medlem. Men jag ville mer, och nu kommer jag dyka upp här. En gång i månaden, med ett innehåll som kanske inte alltid handlar om fotboll. Har ni tankar och synpunkter om innehållet, lämna gärna en kommentar eller maila mig på anders@bakomvallen.com.

Nytt år och tider som dessa brukar vara förenat med löften. Löften om att börja träna, ha bättre kontakt med sina vänner, äta nyttigare, sluta röka osv. Bra saker, om nu bara inte dessa löften faller i glömska någonstans där kring mars-april. Det ter sig dessvärre ofta bli så. Eftersom jag är en person som vill kunna hålla mina löften så brukar jag vara ganska sparsam med den varan. Däremot fylls jag av en vilja och en massa mål som jag hoppas kunna uppnå under detta nya, purfärska år som vi logiskt kommer att komma ihåg som 2012. Tänkte att jag i månadens krönika skulle dela med mig av två sådana förhoppningar som faktiskt har koppling till vårt Skåneland.

Ledkarta över dem olika vandringslederna

Redan förra året drogs det upp riktlinjer för en vandring längs någon av Skåneledens etapper. Ska kanske tillägga att idén inte helt och hållet var undertecknads. Är av naturen en hyfsat bekväm person…tja, på gränsen till lat om vi ska vara ärliga. Men efter en del diskuterande kring upplägget så tände jag till och införskaffade både den ena och andra trekking accessoaren. Jag uppskattar verkligen att vara ute i naturen, det är bara själva vandrandet som så här på förhand känns så satans jobbigt. Men vi löste den frågan med ett gammalt välkänt knep. Motion i alla former kräver en boll, ett rack eller en klubba, annars blir det tråkigt. Nu tror jag inte tristessen skulle blivit särskilt stor, då min vandringskamrat och jag har en förmåga att finna samtalsämnen om det mesta, dessutom tycks vi alltid landa i någon form av fotbollsnostalgi, vilket aldrig är fel. Men vi bestämde att hela vandringen skulle utföras med en fotboll vid våra fötter. Tyvärr, då 2011 var lite av ett mediokert år, så blev den där vandringen aldrig av. Men det är min förhoppning om ett nytt försök till sommaren. Ystad – Kivik, kustvägen…jag är redo!

Mycket av mina förhoppningar ger sig uttryck i upplevelser eller resor. En av dessa kom jag att tänka på under ett besök i Simrishamn. Jag gillar Simrishamn. För mig är Simrishamn en blandning av både sött och salt. Det ligger liksom så avlägset och känns mysigt och kargt på samma gång. Att bada vid Tobisvik kan ju sänka den bästa, men hamnen och gågatan får en snabbt på banan igen. När man står nere vid Glada räkan infinner sig nästan samma känsla som när man står och tittar ut över Atlanten på Irlands västkust. Ett stort, kallt och stundtals skräckinjagande Östersjön ligger framför en och hamnen skapar just den där trygga känslan som hamnar ska göra. Men så fort jag tittar upp mot byggnaden där Bornholmsexpress huserar, då ryser jag till en aning. Inget ont om rederiet, men påminnelsen av en skräckfärd i en gammal flygbåt är allt annat än behaglig.

Tåget till Ystad från Malmö, back in the days.

Jag har varit på Bornholm en gång, ja en gång bara. Jag var kanske 9-10 år gammal. Det var på den tiden som man åkte rött tvåvåningståg från Malmö till Ystad. I Ystad fick man byta till en sån där härlig gammal 50-tals rälsbuss (borde återinföras) för den sista sträckan upp till Simrishamn. Varför tog ni inte färjan från Ystad till Rönne, tänker kanske någon? Ja, varför gjorde vi inte det? Svaret är: vet ej, men frågan tåls så här i efterhand att ställas igen och igen. Vi skulle nämligen åka med relativt nya Bornholmsexpress (tror dem var ganska nya då?) som hade små smidiga båtar liknande Pilenbåtarna (gamla flygbåtar) som trafikerade Malmö – København. Ditresan gick perfekt, sånär som på ett par spyor från yours truly. Jag hävdar än idag att detta berodde på överkonsumtion av vingummi, men i ärlighetens namn så har jag nog alltid varit en landkrabba av rang. Vi anlände i Allinge och bodde sedan några dagar på ett vandrarhem i Sandvig. Detta var före skapandet av FC København och när vi passerade en idrottplats minns jag hur (detta var troligtvis i Allinge, men sjukt att jag kommer ihåg detta) jag läste på en affisch att B1903 skulle komma på besök. Om någon känner till att B1903 varit och lirat på Bornholm i slutet av 80-talet, början av 90-talet, så hör av er.

Nuförtiden har min enda kontakt med Bornholm varit när radio P4 för typ 20 gången på en vecka förkunnat att katamaranen Willum Clausen är inställd...igen. Men det är nämligen så, att en av mina förhoppningar är att återvända till Bornholm (med färjan från Ystad) och besöka denna idrottplats igen. Kanske se en match med Nexø Boldklub. Det hade varit grymt! Läser på deras hemsida att man gjort klart med ny målvakt, Lasse Krogh, son till tidigare danska landslagsmålvakten Mogens Krogh. Tydligen har han, Lasse, en gång i tiden (2006) provtränat med kanariefåglarna Norwich. Bornholms fotboll är annars väldigt outforskad mark för mig, och därför också oerhört intressant. Det är nog en av dem större förhoppningarna inför 2012. Jag kommer givetvis också åka Skåne runt för att se div 5,6 och 7 fotboll, självklart, men att krydda det med fotboll från Bornholm, det ku’ jeg godt li’!

När vi sedan skulle hem, den där sommaren för drygt 20 år sedan, så blåste det givetvis upp till storm. Preparerade med åksjukepiller tog vi oss över landgången och intog ett upprört Östersjön. En resa från helvetet väntade. Ena motorn på båten lade av halvvägs till Simrishamn, folk spydde till höger och vänster och en brandsläckare slets loss från sina fästen i skrovet och sprutade skum över halva övre däck. Själv satt jag som en zombie, med min sovande lillasyster i sätet bredvid. Aldrig har Simrishamn och dess hamnbassäng känts så trygg som då och kanske därför har jag utvecklat en livslång kärleksaffär med staden.

Innan jag avslutar, lånar en bild från Nexø Boldklubs hemsida, http://www.nbboldklub.dk/. Spana in pionjärerna, blir inte mer klassiskt än så!

Med förhoppning om ett gott 2012!

//Captain Tony

SKÅNELAND MED PÅ FEDEFUTBOL.NET

Skåneland är nu med på fotbollssidan fedefutbol.net.